Foto 2008

ALLVAR DRAPERAT I SEX OCH LYX.

Ar David LaChapelles fotografi bara spektakulärt effektsökeri som lever på folks fascination för stjärnor och sex ? Eller finns där bakom en djupare tanke ? Om västvärldens oroande tendens att tillbe ytlighetens gudar, medan katastrofen nalkas.

Det där stör mig verkligen, muttrar David LaChapelle och stannar till på sin väg genom utställningshallen. Han rynkar pannan och tittar surt på Drew Barrymore som hänger på väggen iklädd vit brudklänning. Hollywoodstjärnan nojsar runt med en bröllopstårta. Men Drew måste bort. Någon skyndar fram med en bild av Leonardo DiCaprio och en hamburgare. Nej, Leonardo fungerar inte heller just där. Det får bl i Pamela Anderson istället, i sällskap aven fet, nästan naken Ronald McDonald-clown som ligger ner medan den blonda sexsymbolen sprätter ostbågar över honom. Ja, Pamela och Ronald blir bra. Det är bara timmar kvar tills utställningen ska öppna, men många ändringar återstår.

David är inte svår, han vill bara att det ska vara perfekt, förklarar en av de italienska curatorerna som följt med utställningen till Stockholm från Milano. Efter Stockholrn ska bild erna vidare till Paris och varje gång måste utställningen anpassas efter ett nytt utrymme.

Fotografen själv släntrar runt i lappade jeans och en baseboll-keps med texten "Maui" och "Hang loose". Han är solbränd och trots sina 45 år ser han ut som en kalifornisk skateboardkilie. I tumvecket - just där sjömän brukar ha sina luffarprickar - har han tatuerat ett litet kristet kors och på högra handens fyra fingrar står det L-U-I-S med versaler. (Senare ska han berätta att Luis var hans högra hand i studion och dog hastigt ung. David tatuerade in hans namn så att folk skulle fortsätta fråga vem den där Luis var.)

David LaChapelle har kallats fotografins Fellini, men skulle också kunna krönas till Kungen av kitsch. Han har fotograferat jordens alla kändisar: Britney Spears, Michael Jackson, Madonna, Eminem, Courtney Love, Dolly Parton och i stort sett alla andra som dominerat topplistor eller filmdukar under 1990- och 2000-tajet.
Nu är det David själv som är superstjärnan, att döma av pressuppbådet. Utanför konferensrummet där David och jag träffas vankar den svenske utställningsarrangören från Fotografiska museet och tittar på klockan, bekymrad eftersom hans noggrant planerade schema for dagen håller på att spricka. Till slut kommer han in och sätter sig uppfordrande vid vårt bord.

David vänder sig till honom, ler vänligt och säger:
- Är det okej om du går ut? För det här är väldigt privat. Det handlar om mitt sexliv, detaljer och så. Sedan talar han överdrivet högt och tydligt tills arrangören i fråga lommat iväg och stängt dörren bakom sig igen:
- OCH SEDAN TOG JAG HANS PENIS I ...

Det är förstås ett skämt, vi pratar inte om Davids sexliv. Men episoden säger lite om vem David LaChapelle är. Han ligger gärna på gränsen till det chockerande. Och han har alltid haft problem med att göra som han blir tillsagd - innan han kunde försölja sig som fotograf fick han sparken från vartenda jobb.

Å ena sidan är David den amerikanska drömmen personifierad. Han är en self-made man, en lågmäld hårt arbetande kepskille som aldrig gått på något universitet men jobbat hårt för sina framgångar.

Å andra sidan är han det konservativa Amerikas värsta mardröm: öppet homosexuell och med en förkärlek for extrema nakenbilder på kändisar och på silikonbröstade transsexuella.

Nu har han lämnat kändisbilderna bakom sig, och gör fotografier som ska visas på utställningar och gallerier istället. Mellan kändisbijderna och galleribilderna gjorde han ett helhjärtat och seriöst försök att bli - bonde.
- Jag vaknade en morgon och kände att jag inte var förälskad längre. Jag som älskade att ta bilder. Men en dag var det bara slut och jag kände att jag inte ville fotografera en enda bortskämd kändis till. Jag ville inte jobba med Madonna. Hon är inte snäll. Så då köpte jag en stor gård på Hawaii och bestämde mig för att bli bonde. Det var 2006. Lika mycket energi som David hade lagt ner på fotograferandet lade han nu ner på att lära sig odla, bland annat ris. Det var slitsamt och när en vän påpekade att David jobbat i elva månader utan att ta en enda dag ledigt insåg han att vännen hade rätt.

- Då kom Fred (Torres, Davids agent i New York) och räddade mig. Han föreslog att jag skulle följa med honom till Europa och han ordnade en visning av Sixtinska kapellet utanför ordinarie öppettider. Jag hade varit där förut, men det är alltid så mycket folk, man kan knappt se målningarna. Nu var vi ensamma och kunde titta i lugn och ro. För mig blev det en andlig upplevelse och jag forstod hur stor konst kunde vara. Tidigare har jag bara haft den sortens andliga upplevelser i naturen, eller när jag suttit hos vänner som dött. Nu förstod jag att konsten kunde vara lika stor, att den kunde ge samma känsla.

Men Fred Torres ville inte bara visa David Michelangelos verk, han hade en annan plan också: att presentera David för galleriägare och utställare, som kunde tänkas vilja ställa uns hans bilder. När han fick börja ta fotografier som inte skulle hamna i tidningar eller bli till reklam för kläder eller andra varor föll allt på plats. Han valde vanliga människor som modeller och lät dem flyta i vattentankar medan han fotograferade.

Resultatet blev Awakening, en serie bilder med starkt religiös känsla.

- Jag älskar att skapa och fotografera. Men jag var fardig med mode-och reklamvurklen. Nu kändes det som om cirkeln var sluten. Jag började ju fotografera for att kunna sälja mina bilder på gallerier, men på den ville ingen dem.

Det var i New York i början av 1980- talet David började sin fotokarriär. Han växte upp i Fairfield i Connecticut, där han var ett udda, mobbat barn som ägnade all sin tid ät alt rita och mäla. Han vantrivdes med småstaden och blev retad av klasskamraterna som kallade honom bög. Som tonäring flyttade han till North Carolina och började på high school. Fotografi var ett av ämnena.

- Sedan ritade jag inte mer. Jag blev helt uppslukad av fotografi. Ganska snart började jag ta nakenbilder. Skoluppgiften kunde vara att ta bilder av hur ljuset föll på några sprickor i trappan, men på ruta 36 slutade det ändà alltid pa något sätt med att mina klaskamrater poserade nakna framfor kameran.

Fastan han trivdes mycket bättre i high school an i Connecticut ville David vidare. Han rymde frän skolan och stack till New York. Han var 15 är och fick jobb som diskare på den legendariska nattklubben Studio 54, Pappa lachapelle hämtade tillbaka David till skolan , men efter ett tag åkte David till New York igen.

- Jag bodde i en rivningslagenhet på Manhattans Lower Eastside och var verkligen luspank, en svaltande konstnär i ordets råtta bemärkelse. Jag ställde ut på Gallery 303 på Manhattan två gänger, men det var väldigt svart att sälja mina bilder.

Istallet träffade han Andy Warhol, som gav honom jobb på tidskriften Interview .

Det var en Psychedelic Furs-konsert jag vägade mig fram till Andy. Jag visade honom några bilder jag hade tagit, och ungefär i samma veva hade några redaktör for Interview sett mina bilder på 303 och gillas dem. Att jag fick jobb på Interview förändrade allt. Snart fotograferade jag för alla stora tidningar: The Face, Vogue, alla.Jag flög runt jorden som en galning och jobbade jämt.

På senare tid har han utökat repertoaren med musikvideor och dokumentärfilm, men det ar stillbildsfotografin som ar kärnan i hans arbete.
Det var på Interview Davids stil växte fram, Själv vill han inte prata sa mycket om sin fotografiska stil, utan säger att han bara tar bilder han gillar.

Han bytte frän svartvitt till färg i slutets av 1980-talet, och säger att han först i efterhand forstart varfor.

- Det var när jag verkligen insåg att jag inte hade aids och skulle dö, som jag gick frän svartvitt till glada färger. Min första pojkvän dog i aids 24 är gammal. Jag var bara 19 Länge trodde jag att jag skulle gå samma vag som han och som många av mina vänner.

En milstolpe i gayvärlden var bilden för Dieselreklamen som blev en av 90-talets mest kända reklambilder: andra världskriget ar över, vara tappra soldater ar hemma - det är bara det att paret som kysser varandra i glädjeyran på kajen är tvä man. Den transsexuella Amanda Lepore har dykt upp i olika sammanhang på många av Davids fotografier. Hennes nakna silikonbröst och jätteläppar gör kvinnoexploateringen övertydlig - det är bara det att hon är en han.
Overklighet och överdrifter ar över huvud taget Davids signum, och när de glättade bilderna är aningen för skruvade - eller aningen för porriga - kan de istället passera som kritik av den mode - och recklamvarld som han själv ar en del av: Eller?

- Jag tycker inse riktigt att jag har varit en del av modevärlden. Jag har flörtar med den, men jag har aldrig varit riktigt accepterad där.
Det sista modejobbet David gjord var ett jobb for Vogue , dir kvinnor i vackra haute couture - klänningar kliver ut från spillroma av raserade hus. Samtidigt som bilderna skulle publiceras slog orkanen Katrina till och ödelade New Orleans. Tidningen tvekade att publicera bilderna, och när de trots alt gjorde det fick de mängder av arga insändare frän läsekretsen.
- Då forstod jag att jag hade kommit till en återvändsgränd . Jag vill fotografera vad jag tänker på. Just då var det klimatforändingar och orkaner. Jag vill alltid att mina bilder ska ha ett innchäll. Men modevärlden behöver inte innehåll, den behöver bara yta.
Civilisationskritiken i Davids bilder är över huved taget inte särskilt lagmäld. I jattebilden Deluge, som är nio meter bred, visar han den nya syndafloden som drabbar - nakna, givervis – människor. Burger King, casinot Caesar's Palace i Las Vegas, fina bilen och märkesgympaskorna, allt spolas bort i Davids egen version av en Sistinska kapellet-målning.
Samtidigt hävdar han själv att untergangsfotografierna egentligen inte handlar om kritik från hans sida:
- Jag kritiserar inte. Jag bara visar världen som den är. Vi befinner oss i svara tider, men jag älskar mänskligheten och hoppas på det basta. Men jag statler ändà frågan om vad vi vill ha med oss när vi dör. Ar det Gucci-skorna?
David säger att han använder Photoshop mycket mindre än vad folk trör. De flesta miljöer byggs for hand i hans studio i Los Angeles.
Just Delige ar ett bra exempel för att visa hur lång tid det kan ta att skapa ett fotografi. Han börjar med casting för att hitta ratt modeller.
Till vissa bilder gör han först en tecknad skiss, för att planera. Till Deluge målade en airbrushkonstnär er bakgrund, medan assistenter byggde skyltar och kapade av den nedre halvan av en riktig bil. Och sä var det det där med vattnet...
- Vi byggde en jättebassäng i min studio och en massa assistenter fyllde den med hjälp av hinkar. Vattnet är kanske en knapp meter djupt. Det är ett dyrt satt att jobba, men en sådan bild går inte att skapa med hjälp av Photoshop. Det måste ske på riktigt. Fast i det har fallet fick jag fotografera bilden i tre delar så att den skulle bli tillräckligt stor, och lägga samman i Photoshop till slut.
Utrustningen är inte så intressant, tycker han, som gärna använder många olika sorters kameror.
- Det är inte utrustningen det hänger på, det är blicken.
David har runt 15 assistenter soon finns i studion på heltid, och anställer ännu fler tillfalligt vid stora fotograferingar som Deluge.
- Det blir som en cirkus när vi är sa mänga. Jag gillar att jobba i kaos, jag koncentreterar mig bra då.
Han är fortfarande honde och gärdsägare. Men nu delar han sin tid mellan gärden på Hawaii och Los Angeles, och odlar mest för skojs skull.
- Nu kan jag både odla och fotografera. Jag har balans i mitt liv nu.

Text : Lena Kvist

Download PDF (1.1 MB)